Jag har förstått att Sverige (mer öppet) har blivit ett anti-islam-samhälle. Jag är också anti-islam. Jag är överhuvudtaget anti-religion. Men jag förstår också innebörden av att ha ett "eget val" och sköter hellre mig själv än att stressa hatet.

Här blir det däremot väldigt påtagligt. Man pratar så öppet om det. Inte om det mest fundamentala, vad religionen innebär och varför den är så korrupt -- kristendom är exempelvis allmänt accepterat och snarare något "medfött" än ett aktivt val. Diskussionerna går inte på djupet, utan det resoneras utefter hur det "alltid har varit".

En äldre städerska kom en gång in i omklädningsrummet på jobb, då jag låg och vilade på golvet. I ren förvåning, så säger hon:

"Oj, du ligger väl inte och ber? Haha!"

"Nej", svarar jag.

Hon fortsätter i ett enda andetag:

"Hahaha, nej, vilken tur, för en gång så råkade jag gå in i herrarnas omklädningsrum och ja, haha, där ligger det en svart man på knä i BARA UNDERBOKSA och viftar med armarna och ber åt Allah eller Mohamed eller vad de nu gör, haha! Kan du tänka dig?! Jaa, uscha mig!"

Igår hade jag ett sällskap i restaurangen, som jag försåg med dricka o.d. innan de gav sig på buffén. Innan jag började servera vinet, så höll ledaren i sällskapet tal. Han föreslog att sonen sin skulle sjunga en sång, som någon slags inledning på kvällen. Vad rart, tänkte jag, när pojken på elva år ställde sig upp för att hämta andan.

Sen började han sjunga. Och jag började skratta. Det hela var så absurt. Sången handlade om små muslimer, som han skulle skjuta med luftgevär. Och om de inte dog första gången, så skulle han återvända med ett bombflygplan. Det verkade vara ett väldigt glatt och icke-PK sällskap överlag, men det satte i vilket fall en spik i kistan på de vibbar jag anat.

"Rart" förresten, är ett ord som du inte kan använda på samma sätt i Norge. Inte heller "roligt" har samma betydelse. Det här förstod jag efter vänligt försök att beskriva en tjej på jobb.

rar = konstig

rolig = lugn